my sweet fracture

...trots att vi borde. Linnea ska nämligen åka till Thailand i 5 månader.
Jag borde vara väldigt glad för hennes skull, men det är jag inte.
Det kanske är svårt när inte ens hon är glad för sin skull.
Linnea och jag har haft den roligaste hösten i våra liv. Utan tvekan.
Trots att vi kanske har gått varandra på nerverna, fast då bara under 5 min,
så klarar vi tydligen inte oss utan varandra.
Våran höst har präglats av roliga utekvällar. Och trots att dom egentlinge inte borde ha varit roliga gjorde vi dom roliga - mot alla odds. Nu när Linnea åker känns det bara tugnt. Vem ska jag sova med på kvällarna?
Vem ska jag ringa och vara dryg mot när jag inte har något bättre för mig?Vem ska tvinga i mig gröt på morgonen? Vem ska jag ligga och lyssna på P3 med på kvällarna? Vem ska berätta allt roligt skvaller om Rättviksborna? Vem ska jag pussa på halsen? Vem ska jag nocka i huvudet i sömnen?  Vem ska ge mig kola från Käringen mot strömmen när jag är helt förstörd och bara sitter och gråter?  Vem ska jag sitta och gråta framför över huvud taget? Det är väll bäst att bara låta bli att gråta kanske... och försöka bara vara glad.