jag är ett svin
Helt ärligt, sen danne dumpade mig den 17 augusti började det att gå utför för mig.
Danne var alltid den av oss som kunde skilja på rätt och fel och han var inte rädd för att att säga till mig på skarpen när jag gjorde fel. Allt från dom små felen till dom stora felen. Jag skulle ja behövt honom kvar, för då hade jag nog inte betett mig som det svinet som jag har gjort. Ju längre tiden gick från att han dumpa mig, desto svinigare har jag blivit. Nu har det snart gått 9 månader och jag är det största svinet någonsin.
Lite med det här att göra tror jag var att Linnea åkte iväg för ca 3 månader sedan. Hon sa oxå till mig på skarpen. Hon sa åt mig att hålla ställningarna när hon åkte iväg. En vecka senare så tog jag en liten yxa och började hugga sönder ställningarna, sakta men säkert uppifrån. Fast i slutet där gick det inte så sakta. Nu för tiden ställer jag till med skit så fort jag går utanför dörren eller använder mig av mobilen. Jag är lite rädd för att även den här bloggen kommer att bli farlig för mig. Jag klarar inte av det moderna livet. Att leva som man ska leve just nu. Vara öppen men inte för öppen, vara ärlig men inte för ärlig, ta beslut själv - självklart ska man ta rätt beslut men jag har en förmåga att hela tiden ta fel beslut, vara socia men endå inte för mycket. Varför hittar inte jag balansen?
Jag har iallafall lyckats med kaos och såra en av mina bättre vänner. Jag hoppas att inte alla vet hur det känns att såra någon så mycket som jag har gjort. Men för er som inte vet, så kan jag säga er att det känns helt förjävligt. Man frågar sig själv hela tiden hur man kunde göra som man gjorde och varför. Man kan sitta och fråga sig själv det om och om igen, men man kommer aldrig på något bra svar. Istället bildas det som ett litet skavsår längst inne i dig, och när du tror att det har läkt, så kommer det att spricka igen. För det finns nämligen ingen som kan må bra av att såra någon så mycket. Förlåt.
Danne var alltid den av oss som kunde skilja på rätt och fel och han var inte rädd för att att säga till mig på skarpen när jag gjorde fel. Allt från dom små felen till dom stora felen. Jag skulle ja behövt honom kvar, för då hade jag nog inte betett mig som det svinet som jag har gjort. Ju längre tiden gick från att han dumpa mig, desto svinigare har jag blivit. Nu har det snart gått 9 månader och jag är det största svinet någonsin.
Lite med det här att göra tror jag var att Linnea åkte iväg för ca 3 månader sedan. Hon sa oxå till mig på skarpen. Hon sa åt mig att hålla ställningarna när hon åkte iväg. En vecka senare så tog jag en liten yxa och började hugga sönder ställningarna, sakta men säkert uppifrån. Fast i slutet där gick det inte så sakta. Nu för tiden ställer jag till med skit så fort jag går utanför dörren eller använder mig av mobilen. Jag är lite rädd för att även den här bloggen kommer att bli farlig för mig. Jag klarar inte av det moderna livet. Att leva som man ska leve just nu. Vara öppen men inte för öppen, vara ärlig men inte för ärlig, ta beslut själv - självklart ska man ta rätt beslut men jag har en förmåga att hela tiden ta fel beslut, vara socia men endå inte för mycket. Varför hittar inte jag balansen?
Jag har iallafall lyckats med kaos och såra en av mina bättre vänner. Jag hoppas att inte alla vet hur det känns att såra någon så mycket som jag har gjort. Men för er som inte vet, så kan jag säga er att det känns helt förjävligt. Man frågar sig själv hela tiden hur man kunde göra som man gjorde och varför. Man kan sitta och fråga sig själv det om och om igen, men man kommer aldrig på något bra svar. Istället bildas det som ett litet skavsår längst inne i dig, och när du tror att det har läkt, så kommer det att spricka igen. För det finns nämligen ingen som kan må bra av att såra någon så mycket. Förlåt.
Kommentarer
Trackback
