my sweet fracture

Efter mycket om och men så anlände jag till båstad 09.30 i lördags. Inte en enda människa på stationen? Vart är Staffan som3½ timme tidigare ringde och frågade om jag satt på tåget? Jag ringde på hans mobil, inget svar. Det var då själva fan tänkte jag och började grina. För er som inte vet, Båstads tågstation ligger inte i staden utan mitt ute i ingenstand. Det finns en väg där, som man kunde v'älja att gå till höger eller vänster på. Eftersom jag inte kunde något taxinummer och pengarna var väldigt få på mobilen så kunde jag inte heller ringa 118118 eller vart man nu skulle ha ringt för att få tag på ett taxinummer. Med andra ord var det bara för mig att börja gå.
Till min stora lycka så ser jag en stor karta. Suveränt.

Bara det att på den kartan så stod inte Pepe's bordega med, och det var det namnet som jag bara kunde. Hotellet hette något konstigt och det hette inte strandhotellet trots att det låg vid stranden. Kartan var med andra ord helt meningslös, speciellt eftersom jag inte kunde se ett enda hotell utmärkt på kartan. Jag litade på min kvinnliga intuition och gick nedåt från berget. Genom ett stort bostadsområde, gick mot ett hål som på någotvis upplysta sig om att det skulle kunna vara ett centrum. Kollade febrilt efter skyltar där det stod typ " Irreterande tennisbanor där folk spelar tennis 7 på morgonen när man är bakis" eller " hotellet mitt emot pepe's" eller " designhotellet i båstad". Tyvärr fanns det inga sådana skyltar som så lätt skulle kunna föra mig till min pojkvän. Nej nej. Jag fick gå gråtandes på en lång jävla gata med små små affärer på. Jag vet att man kan fråga folk om vägen, men jag har lite problem med att prata när jag bölar.

Tillsist kände jag att det började ljusna lite, för jag hittade ett apotek, ett bolgat och ett ica. Det borde vara city, så då kunde jag sluta grina för 5 min och fråga en gamal tant om vart jag kunde hitta pepes och hotellet som låg nära där.  Hon förklarade snällt att jag var på rätt väg och att det bara fortsätta gå framåt och sen skulle jag ta höger ( hörde dock inte var för att jag var påväg att börja grina när jag såg hennes blick, jag fick en sån där " men lilla gumman vad är det som har hänt, vill du följa med hem till mig så kan du få kakor och dricka saft" blick). Jag gtackade snällt damen, trots att hon inte bjöd mig på saft och kakor och fortsatte rakt fram.
Tro det eller ej, där fanns det en skyllt som kände lite logisk, hamn och hamnkrog. Peter jobbade på hamnkrogen så om jag aldrig skulle hitta hotellet så kunde jag sätta mig utanför hamnkrogen och vänta tills den öppnade och fråga peter vart min sovandes pojkvän kunde hålla hus.

Gatan kändes dock tveksam då den blev till en y-korsning, men jag tyckte att det gick så bra att välja vänster vid stationen så jag tog vänster igen. Såg äntligen havet och kände att jag var på rätt väg. Hamnkrogen dök upp, massa små röda hus och jag hittade en gubbe att fråga om vägen ( jag frågar hellre gamla människor om vägen än unga, vet inte varför, unga människor borde ju veta vart pepes ligger eftersom det är båstads krog). Tydligen låg det bara runt höret, och jag såg sedan något som kunde ha varit ett designhotell. Med rödsprängda och svullna ögon och ett leende som fanns långt borta på mars ungefär traskade jag in med min resväska, handväska och stora påsa med grejer till receptionen och sa " Hej, jag tror min pojkvän jobbar som kock här, han sover nog för jag får inte tag på honom och han skulle hämta mig på stationen, jag är lite arg, vet du vart han bor?" Självklart får man den där medlidsamma blicken och hon ringer ned till köket där det inte är något svar. Hon säger att jag gärna kan ställa väskorna där och gå ned till restaurangen och fråga i köket. Olof jobbar alltid förmiddag. Det är staffans rumskamrat, så jag traskar ned i restaurangen och får tag på olof. Han ser ganska förvånad ut eftersom min ankomst var beräknad tills på söndag ( idag) och han tror att jag ska överaska staffan. vilken fin tanke, det var dock inte ant utan jag upplyste honom med tårar i ögonen att staffan minsann visste om att jag skulle komma.
Olof skrattar och förklarar vart dom bor, väldigt nära tack och lov.  Tänk om jag hade fått spatsera runt hela båstad igen med resväska och tårar i ögonen.

Jag går till lägenheten och går in. Hittar min pojkvän som ligger och sover skönt i sin säng och han väcks med en hård smäll i dörren. Och när jag ska upplysa honom om att han är den elakaste människan i världen så börjar jag grina istället. Jag tror det förklarade allt jag ville säga. Han var dock väldigt nyvaken " Hur kom du hit? tog du en taxi?" Nej vad fan tror du, jag gick. " Är inte det långt" Jo tacka fan för det. Nu är vi dock vänner igen och det är bra.

Men om det är någon själ som läser det här vill jag bara säga till er; Om ni väntar besök, och att ni vet att besökaren i fråga aldrig har varit där du bor och absolut inte hittar dit du bor, är det väldigt snällt och gulligt om du kommer och möter personen i fråga vid stationen om du har lovat det. Annars beställer du dit en taxi om du misstänker att du inte kommer vakna av din mobil.