my sweet fracture

Var på kupolen med mamma idag, fick ett samtal från en karl som behövde service på sin panna hemma. Jaha, ja men då har du ringt fel. Lycka till och god jul.

2 timmar senare ligger jag hemma och samma karl ringer igen med samma problem. Jag frågar om han sökt på eniro? Nej det hade han inte,,, eller han sa mer att han inte visste vad det var.
Eftersom jag är en varm ( inte kall) människa så sökte jag reda på vad det var han ville ha.
Kollade vart han bodde, googlade, för jag hittade inget på panna eniro ( han kom från södra sverige så jag hade lite svårt att höra vad han sa) tillsist kom vi fram till att han ville till YIT och att han bodde nära karlskrona.
Hittade numret och gav han det. Väldi flink!

1 timme senare kommer mamma in med posten, falu kommun har skickat brev till mig.
I brevet låg en bio check och på den stod det. Du är en klippa.
Det var allt. Jag tror att det var karma. Måste ha varit karma.

För allas information har jag klippt en lugg. Jag ser inte klok ut för 5 öre och jag gömmer den under mössan eller lite diskret åt sidan. Varför stoppade ingen mig?

I torsdags tog jag och Salle vårat enorma pack och slängde in det i den lilla bilen för en färd till Sverige. Berit hade lämnats över till grabbarna i grannhuset, likt en bebis i en korg med en liten lapp med instruktioner, men eftersom berit är en blomma kunde hon inte stå ute på trappen oc vänta på att grabbarna skulle komma hem, så traskade jag in i huset genom altan dörren och ställde henne på bordet. Njaee, fint men fönstret såg bättre ut. Av med skorna igen, flytta berit till fönstret. Perfekt, bara det är när jag tar på skorna ser jag en annan blomma som står i ett annat fönster, då bestämde jag mig för att ta av mig skorna och flytta berit ännu en gång. Hallelulja för beslutångest! Hoppas bara att grabbarna hittar henne innan jul...

Frukosten skulle bli McDonken, men när vi kom dit var det byggnadsjoner ( som jag absolut inte kan stava till) runt hela huset, istället blev det on the run och prat med en kille som kom från något land och pratade jätte dåligt och det enaste jag och salle sa var " huh? va? Förlåt vi förstår inte" men jag tror han hade en syster i helsingborg eller ngt. konstig kille.

In i bilen, och ut på do m vintriga vägarna. Mitt inne i skogen kommer vi till en T-korsning. Som den ansvarsfulla människan man är så börjar man bromsa in i tid... fast vad hjälpte det? Inte ett skit.
Ca 10 meter innan korsningen upplyser jag sandra alldels för lugnt och sansat att " Nu är det kört" sen sitter vi där, tittar rakt fram på lilla rastplatsen med en sjö bakom.
Kommer isen att hålla när vi kommer ut på sjön? Är det kallt i vattnet? Hur ska vi ta oss upp? Fan, jag kan inte förstöra en till mobil, neeej datorn är i baksätat. Oj hoppsan, den där bilen höll visst på att köra på oss, tur att vi inte åkte en sekund tidigare hemmifrån. Där är det lite snö.. bäst att köra in i den.
Sen stannade bilen och där satt vi, kommer inte ihåg vad vi sa, men gissar på att det var något i stil med Ojdå. Det gick bra. Sandra, vi höll på att dö.
Tittar upp mot vägen vi kom ifrån, ser att det kommer en bil med 3 grabbar, dom kunde inte heller stanna men hjärnorna var med dom så att i sista sekunden kunde dom göra en sladd och fortsätta köra. 3e killen i baksätet sov genom hela grejen.
Vi överlevde, konstigt nog. Inte sådär överdrivet skakade, konstaterade att under hela stundne var det ingen av oss so mhade skrikt och båda hade suttit i ungefär samma tankar, om isen skulle hålla och om vattnet skulle vara kallt.

Resten av resan hem gick väldigt bra.
Fredagskvällen spenderade jag med mamma och pappa, på lördagen bestämde jag mig för att klippa mitt hår.
Jippiekayjej motherf. En lugg ska vi ha, en rak jävel i pannan... jag är inte riktigt nöjd, eller först kändes det bra, men jag vill nog inte ha den längre. Jag ser ut som en 13 årig flicka. Mamma och Pappa kan inte sluta skratta åt mig. Ooh yeah.

och för ovanlighetens skull vaknade jag upp av ett fyllesamtal klockan 9.45 en söndagsmorgon, hur ofta händer det?