my sweet fracture

Några dagar kvar, några dagar kvar.... Det är precis vad jag sitter och tänker nu. Snart så flyttar mamma och pappa till stugan och jag blir av med min mamma. Mamma brukar annars vara väldigt snäll och gullig mot mig, men ända sedan 12.00 imorrse har hon varit som ett skavsår i röven ( har dock aldrig haft det men det låter inte skönt).

Det hela började med att hon klampar in i mitt rum 12.00 och förstår min fina "sova 8-timmars planering" genom att säga, vart var du igår? Du kan inte komma hem sådär sent. Du kom ju inte hem föräns klockan 3! Du måste städa ditt rum så jag hinner tvätta! Jag frös in dina matlådor så du får ta potatissallad idag! Nu går jag till jobbet, hejdå. Då blev jag så jävla förbannad för att jag tycker inte att hon ska väcka mig och förstöra min planer. Hon behöver inte bekymmra sig om när jag kommer hem på nätterna när jag är 19 år. Jag var så arg. För att det hela ska bli så mycket bättre, så 5 min innan jag ska till jobbet så kollar jag i bunken med potatissallad, det finns kanske en sked kvar. Jippie, för jag kommer bli så mätt. NOT! Åker till jobbet och är så jävla förbannad som man kan bli. Går runt och blir så småningom lite gladare. Skrapar upp benet mot några jävla kablar så jag måste plåstra om mig med inte ett, utan fyra jävla plåster. Kommer hem, Linnea ringer och hör varför jag är så seg på att komma hem till Oskar. Jag berättar att jag inte får lämna huset för mamma tycker att jag ska sova. Och hur fan ska jag kunna sova när jag sov till 12 idag?!  Sen så frågar jag henne när jag måste komma hem ikväll. Mamma skriker och har sig om att jag måste sova. Jahapp, så nu sitter jag här cp-pigg & så jävla förbannad att jag skulle kunna börja grina vilken sekund som helst. Jag kommer bli socialt missanpassad om inte jag kommer att få lämna huset. fan, fan fan!