my sweet fracture

Ja, de flesta som känner mig vet att jag hatar att ha fel. Jag trodde att livet hade fått en positiv kurva igen. Men inte. Att vakna upp imorrse och inse hur verkligenheten ser ut var som att få en battong mot vaderna så att man ramlade pladask ned på rygg på isen. Det gör ont, om man inte har en tjock jacka på sig.
Jag hade dock den tjocka jackan på mig lite senare när jag gick till bussen för att inte ordagrant halka. Men när jag vaknade saknade jag faktiskt min tjocka jacka, eller några kläder på överkroppen över huvudtaget. Så tro mig. Det blev ett hårt fall.
men jag är 18 år, har upplevt många hårda fall, och har lärt mig att det kan ibland behövs två, tre fall innan man kanske inser att man försöker på fel sätt. Istället kan man krypa sig framåt, be om hjälp och äntligen få som man vill. Sen kan man kravla sig vidare för att äntligen lyckas stå på sina egna ben. Tro mig, jag vet vad jag pratar om ( bara att kika tillbaka på det jag skrev i februari " Palatset i raggsockor" ).
Jag är inte så depp som jag kanske låter. Jag gillar nog bara inte måndagar.