my sweet fracture

Det är så kallt ute idag. Jag tycker inte alls om det där snesteget som våren gjorde natten till lördagen då det bara blev kallt, och det började regna. Droppen var nog imorrse när jag vaknade och såg att det var snöblandat regn.
Jag klampade runt i mina mycket slitna Roxy skor. Kunde det inte vara lika fint väder som det var dagen jag såg skorna för första gången ( kommer aldrig glömma den dagen). Nej, men istället trampade jag i vattenpölar, slask och bara i vatten. Med diverse rester i mitt oborstade hår så kom jag till tågstationen med mina blöta skor och åkte tåg. tåg tåg tåg. Jag vill inte prata mer om det nu. För jag har tänkt så mycket den senaste timmen.

Jag känner på mig att kommande stycken kommer vara mycket förvirrande, så om ni vill läsa något intressant och inte så konstigt så lägg av här. nu.

Jag har så himla mycket principe, eller jag hade mycket principer en gång i tiden. Jag visste som var rätt, vad som var fel. Nu vet jag vad som är rätt och vad som är fel... men hur kommer det sig då att jag alltid ska blanda ihop rätt och fel och göra det som jag tycker är fel? Mina principer är jätte bra faktiskt. Väldigt välskolade principer som talar om hur man lever ett bra liv. Jag har bara ett stort problem att följa mina principer. Men jag ska lära mig att leva efter hur jag lär, eller vad man brukar säga.

Jag är naiv oxå. Jag har gått runt och trott att allt kommer bli så bra i samma sekund som landar i Dublin. Men vem har sagt att det kommer bli så bra där? För om jag fortfarande gör fel istället för rätt, så kommer jag fortfarande ha samma bekymmer som jag har nu. Nog för att jag har ju dock chansen att börja på en ny kula när jag kommer dit, och jag träffar nya människor och jag kanske har lärt mig av mina misstag. Vi människor har ju faktiskt en förmåga att lära oss av våra misstag.

Och det här med tjejgäng. Varför kan alla killar ha killgäng där dom är flera stycken ( ja, gäng som i flera). Hur kan dom vara så trygga i sig själva? Jag har alltid velat ha ett gäng, men när man tänker efter så nöjer jag mig med mina vänner som dom är.  För när man börjar tänka lite på hur tjejgäng fungerar ( eller ska jag säga inte fungerar)
så är det konstigt att dom är vänner. Det är oftast så att alla snackar skit bakom ryggen på alla. Innen trivs med att dom andra snackar skit om en när man inte är med, så därför måste man vinna popularitet i sitt gäng, så att vännerna blir solidariska och inte snackar skit bakom ryggen på en. Dessutom borde man bli så trött på att hela tiden gå runt och låtsas vara något man inte är bara för att dom andra inte ska säga någonting dumt om en.
Det är jätte konstigt med tjejgäng faktiskt. Varför finns dom? Och varför fungerar killgäng så himla bra?
Dom kanske är bättre på att bara vara sig själva...

För övrigt är jag lite ledsen över att min hjälte flyttar till oslo och lämnar mig här i falun.
utan honom hade jag inte vetat om vad bulle heter på engelska.