my sweet fracture

Just nu vill jag bara tillbaka till Dublin och dricka alkohol. Jag har inte alls lust att vara hemma i falun och vara sjuk. Sjuk. Vem fan om på det där med att vara sjuk?! Ett jävla påhitt tycker jag.


 Club M 

För att få den här dagen att gå ( ja, som arbetsbefriad måste man få dagarna att rulla på) så bestämde jag mig för att följa med Tammy till borlänge för att jag skulle få vara den första som såg hennes nya tatuering. Jag kan berätta för er att resultatet blev mycket, mycket lyckat! Det blödde lite men Tammy klarade det där galant, så nu är jag grymt pepp på att tatuera mig. Nästa vecka så ska jag träffa killen bakom min kommande tatuering. Det diskuterades om den i våras på bakfyllan och nu tror jag att det är dags. Jag känner mig väldigt vuxen i mitt beslut som har gått runt och funderat ca 1 år på en tatuering ( jag är ju inte lika spontan som vissa andra hrrm), eftersom jag fortfarande känner att jag vill ha en tatuering så är det väll bara att lägga sig under nålen och slappna av, i väntan på ett snygagre skin.

Och vad gör jag nu mer hemma i falun? jag sitter bara och tittar på min mobil. Förvisso så är det mammas mobil som jag har lånat så att mitt svenska simkort ska fungera. jag har ju inget bättre för mig så jag kan berätta hela historien för er om hur min vanliga mobil börjar att strejka varje gång jag byter simkort.

Det hela började en sen natt / tidig morgon i dublin. jag var ute på egna äventyr och Linnea låg och oroade sig för mig. När jag kikade på min mobil insåg jag att föregående " jag är okey" sms inte kommit fram för pengarna var slut. Vilken tur att jag har med mig mitt svenska simkort med pengar på så jag kan skicka från det. Jag satt i simkortet i mobilen och fick igång den. Sen hände det inte så mycket mer. Den bara lyste och vägrade lyda mig. Jävla skit. Mobilen är paj. panik panik, jag som skulle ringa erkz på kvällen när jag var framme i Oslo.
Jag återvända till Linnea som sa " sätt i det irländska numret igen så fungerar den säkert". Javisst. Kvinnan under det blonda håret hade rätt. Men då mobilen hade legat och lyst i några timmar och inte fungerat så hade batteriet bestämt sig att det skulle ta slut. Det gjorde det. Så jag fick inte igång den när jag skulle ringa Erkz. Tack gode gud för telefonkioskar. När jag hade laddat min mobil igen så provade jag med det svenska. nej. Samma sak. I med det irländska.  Fungerar. yes.
På fredagen köpte jag ett norskt simkort. Varför inte. Jag satt i det och det fungerade finnemang. Lite senare under kvällen skulle jag kika om någon kanske hade skickat sms till det irländska kortet. Tror ni inte att mobilen strejkar igen :O?!? Så nu hade jag ett fungerande norskt simkort och 2 ikke fungerande simkort ( svenska och irländska).
Sen nu igår när jag skulle åka hem så hade jag beställt ett nytt svenskt kort av Tammy. Jag funderade ett tag och insåg att det finns en chans att mobilen strejkar nästa gång jag sätter i mitt norska simkort efter jag satt i det nya svenska. När jag nu tänker bo i norge en längre tid så var det helt enkelt säkrast att jag tog mammas gamla nokia till det svenska. Nu har jag två mobiler. En jätte gammal nokia med ett svenskt nummer och en gamal sony ericsson till det norska. Och slut på historien om min mobil och mina simkort ( för övrigt känner jag mig ganska internationell som har 3 olika simkort från olika länder, det ska bli min nya grej, samla simkort).

Hmm så vart var vi nu. ja juste, vad roar jag mig med i Falun? Jo jag älskar min säng. Den är helt fantastiskt underbar! Gorgeous! Jag hade haft världens bästa natt i den om det inte vore för min rethosta! jävla hosta. Ikväll tänker jag ta mammas hostmedecin. Ni som har bra minne och läser min blogg så är det samma hostmedecin som jag för kanske ett år sedan överdoserade och blev hög på. Det kommer bli helt fantastiskt. kul!
Det kommer även bli riktigt roligt att träffa Emma. Hon skulle bara färga håret och sen skulle hon komma hit. Jag borde oxå fixa mit hår. Min utväxt är inte att leka med kan jag lova er. men först och främst den där tatueringen så jag kan bli lite lugn i kroppen. På tal om lugn i kroppen. Fy fan vad lugnt det är hemma. Jag saknar att leva där man hör bilar susa förbi hela tiden, ambulanser, polisbilar, brandbilar som tutar, bilalarm som tjuter och folk som pratar. Storstad. Jag gillar pulsen.